...
Det är mörkt.
Jag går fram till fönstret,
tittar ut och ser en blek skugga.
En skugga av någon som vill synas,
någon som vill känna sig älskad.
Jag försöker föreställa mig känslan,
känslan av att vara accepterad,
accepterad för den jag är.
Jag vill inte låssas vara någon annan,
för att vara välkommen,
välkommen i mitt eget helvet...
Jag går fram till fönstret,
tittar ut och ser en blek skugga.
En skugga av någon som vill synas,
någon som vill känna sig älskad.
Jag försöker föreställa mig känslan,
känslan av att vara accepterad,
accepterad för den jag är.
Jag vill inte låssas vara någon annan,
för att vara välkommen,
välkommen i mitt eget helvet...
" - Tiden går och jag existerar,
men det krävs mer än existens,
för att verkligen leva."
men det krävs mer än existens,
för att verkligen leva."
Forshaga
15/2 2009:
12:01 Just nu sitter jag på ett tåg påväg till Karlstad och skakar av nervositet.
Jag är rädd för att se hennes reaktion.
16/2 2009:
12:01 Just nu sitter jag på ett tåg påväg till Karlstad och skakar av nervositet.
Jag är rädd för att se hennes reaktion.
Kommer hon bli glad, ledsen, förvirrad, tänk om hon tycker den är jätte dålig.
Men framför allt är jag rädd att inte ska palla och bara bryter ihop när jag ska sjunga den, det skulle förstöra allt.
Jag kan inte hjälpa det,
den här låten betyder så otroligt mycket för mig...16/2 2009:
20:58 Jag har ont...Jag skulle skära potatis med osthyvel till potatisgratängen,
men det gick inte så bra för jag råkade hyvla min tumme också.
Det blev ganska blodigt, men maten blev god... :s
17/2 2009:
12:30 Förlåt. Jag vill verkligen inte bli sur och grinig och dra ner stämningen.
Det känns som om jag iallafall inte kunde valt en värre tidpungt att försöka sluta röka på.
Allt är åt helvete och mina ciggaretter är det ända som lungnar ner mig och kan få bort mig för några minuter.
Allt som krävs för att jag ska orka ett tag till...
Ganska tragiskt.
Mitt nikotinberoende styr mitt liv...
men det gick inte så bra för jag råkade hyvla min tumme också.
Det blev ganska blodigt, men maten blev god... :s
17/2 2009:
12:30 Förlåt. Jag vill verkligen inte bli sur och grinig och dra ner stämningen.
Det känns som om jag iallafall inte kunde valt en värre tidpungt att försöka sluta röka på.
Allt är åt helvete och mina ciggaretter är det ända som lungnar ner mig och kan få bort mig för några minuter.
Allt som krävs för att jag ska orka ett tag till...
Ganska tragiskt.
Mitt nikotinberoende styr mitt liv...
Förlåt.
Just nu känner jag mig som ett svart stengolv.
Kall, Hård och Tom.
Det borde inte vara så svårt att tänka innan man öppnar munnen.
Jag kännde redan direkt efter jag hade sagt det hur fel det var.
Jag har så sjukt dåligt samvete.
Jag körde över dig totalt och du var inte ens där och kunde försvara dig.
Förlåt ännu en gång,
jag ville inte ens själv och jag fattar inte hur det lyckades bli som det blev ...
Du finns alltid där för mig,
men jag bara förstör.
Du peppar mig när jag sitter i skolan,
och livet plödsligt bara rasar samman.
Du är den som alltid ställer upp.
Förlåt för att jag inte visar hur mycket jag igentligen uppskattar det...
Kall, Hård och Tom.
Det borde inte vara så svårt att tänka innan man öppnar munnen.
Jag kännde redan direkt efter jag hade sagt det hur fel det var.
Jag har så sjukt dåligt samvete.
Jag körde över dig totalt och du var inte ens där och kunde försvara dig.
Förlåt ännu en gång,
jag ville inte ens själv och jag fattar inte hur det lyckades bli som det blev ...
Du finns alltid där för mig,
men jag bara förstör.
Du peppar mig när jag sitter i skolan,
och livet plödsligt bara rasar samman.
Du är den som alltid ställer upp.
Förlåt för att jag inte visar hur mycket jag igentligen uppskattar det...
Till Linnéa Åkerblom.
Alla hjärtans dag...
igentligen ingenting jag brukar fira.
Jag tycker bara att det är kul att ha en dag då jag verkligen kan visa hur mycke mina vänner betyder för mig.
Det finns väldigt många som kommer fram till mig och säger att vi är bästa vänner.
Jag tycker att det är lika jobbigt varje gång någon säger det, eftersom jag inte kan säga att det är så.
Jag har ganska höga förväntningar på en bästa vän och det är inte många som fixar alla kriterier som krävs.
Praktigast taget så är du den ända som lyckats hittills.
Du ställer alltid upp,
du sviker aldrig,
du sprider inga rykten,
du är gó o glá,
du är galen,
du tar mig för den jag är,
och du får mig att skratta vad som än händer.
Jag bestämde mig för att jag på något sätt ville visa hur mycket jag uppskattar dig och de du gör för mig.
Efter att ha funderat en stund kom jag fram till att jag inte ville ge dig vilken present som helst.
Jag ville ge dig något som verkligen betydde någonting för mig, på riktigt.
Till slut kom jag fram till att jag skulle skriva en låt, för att visa vad jag känner.
Det är den största utmaningen jag har utsatt mig själv för hittills,
eftersom jag är så självkritisk, och har så mycket jag vill säga, men som jag inte kan formulera i ord.
Hoppas att du tycker om den för jag är iallafall vändigt stolt över mig själv för att jag klarade det.
igentligen ingenting jag brukar fira.
Jag tycker bara att det är kul att ha en dag då jag verkligen kan visa hur mycke mina vänner betyder för mig.
Det finns väldigt många som kommer fram till mig och säger att vi är bästa vänner.
Jag tycker att det är lika jobbigt varje gång någon säger det, eftersom jag inte kan säga att det är så.
Jag har ganska höga förväntningar på en bästa vän och det är inte många som fixar alla kriterier som krävs.
Praktigast taget så är du den ända som lyckats hittills.
Du ställer alltid upp,
du sviker aldrig,
du sprider inga rykten,
du är gó o glá,
du är galen,
du tar mig för den jag är,
och du får mig att skratta vad som än händer.
Jag bestämde mig för att jag på något sätt ville visa hur mycket jag uppskattar dig och de du gör för mig.
Efter att ha funderat en stund kom jag fram till att jag inte ville ge dig vilken present som helst.
Jag ville ge dig något som verkligen betydde någonting för mig, på riktigt.
Till slut kom jag fram till att jag skulle skriva en låt, för att visa vad jag känner.
Det är den största utmaningen jag har utsatt mig själv för hittills,
eftersom jag är så självkritisk, och har så mycket jag vill säga, men som jag inte kan formulera i ord.
Hoppas att du tycker om den för jag är iallafall vändigt stolt över mig själv för att jag klarade det.
För mig är du den starkast lysande stjärnan på hela himla valvet.
Om den stjärnan skulle slockna,
skulle min livsglädje upphöra att existera...
Om den stjärnan skulle slockna,
skulle min livsglädje upphöra att existera...
I miss You - Jenny Roolf
I wake up in the middle of the night
because, I miss you so much.
And all the times I think of you,
because, I miss you so much.
And all the times I think of you,
I starting to cry, just because I miss you.
And if you were here,
I should have say how much I miss you
every day.
No matter where I am.
No matter what we do.
You are the beauty in my life,
you touch my sholder when I cry.
You give me strength to keep alive,
you are the beauty in my life.
No matter what we do.
I see you in the mirror every day,
like an angel watching over me.
And every time I hear your voice,
I feel like I miss you.
And if you were here,
I should have say how special you are
every day.
No matter where I am.
No matter what we do.
You are the beauty in my life,
you touch my sholder when I cry.
You give me strength to keep alive,
you are the beauty in my life.
You are the beauty in my life,
you touch my sholder when I cry.
You give me strength to keep alive,
you are the beauty in my life.
No matter what we do.
I should have say how much I miss you
every day.
No matter where I am.
No matter what we do.
You are the beauty in my life,
you touch my sholder when I cry.
You give me strength to keep alive,
you are the beauty in my life.
No matter what we do.
I see you in the mirror every day,
like an angel watching over me.
And every time I hear your voice,
I feel like I miss you.
And if you were here,
I should have say how special you are
every day.
No matter where I am.
No matter what we do.
You are the beauty in my life,
you touch my sholder when I cry.
You give me strength to keep alive,
you are the beauty in my life.
You are the beauty in my life,
you touch my sholder when I cry.
You give me strength to keep alive,
you are the beauty in my life.
No matter what we do.
Förlåt.
Du finns alltid där för mig,
men jag bara förstör.
Du peppar mig när jag sitter i skolan,
och livet plödsligt bara rasar samman.
Du är den som alltid ställer upp.
Förlåt för att jag inte kan visa hur mycket jag igentligen uppskattar det...
Just nu känner jag mig som ett svart stengolv.
Kall, Hård och Tom...
Det borde inte vara så svårt att tänka innan man öppnar munnen.
Jag kände redan direkt efter jag hade sagt det hur fel det var.
Jag har så sjukt dåligt samvete.
Jag körde över dej totalt och du var inte ens där och kunde försvara dig.
Förlåt ännu en gång,
jag ville det inte ens själv och jag vet inte hur det lyckades bli som det blev heller...
Ursch o
Jag hatar att packa!
Hur jobbigt kan det igentligen vara?!
Jag har tillbringat dom 3 senaste dagarna för att försöka packa inför sportlovet...
Jag har fortfarande bara lyckats lägga ner,
nästan alla kläder som jag ska ha med mej... :s
Det känns som det inte finns något slut på de.
Förmodligen kommer det sluta med att jag kommer sätta mig ner i min säng,
typ 2 i natt och bestämma mig för att bara slänga ner massa saker i en väska,
och se vad jag får med mej och inte... :s
Ursch och fy jobbigt värre...
Igår kom farmor och farfar hem från spanien,
där dom har varit i 3 veckor.
Jag tänkte vara ett snällt litet barnbarn och gå in och säga hej på vägen hem från skolan,
så det gjorde jag.
Jag har faktigst saknat dom.
Deras lägenhet är dit jag flyr när jag inte orkar med att vara hemma..
(dom bor typ 1 kvarter ifrån mej så de är bara att gå dit.)
Det är ända stället här hemma som jag verkligen känner mig välkommen på riktigt...
När jag kom dit var dock det första orden som kastades rakt i ansiktet på mig av min farmor:
" - Du är ju sjuk!"
Jag förstod ingenting, tittade konstigt på henne och sa:
" - Nej det är jag inte."
Hon tittade lika konstigt tillbaka och sa:
" - Jo det är du visst. Det ser jag ju lång väg... Du har gått ner i vikt! Och jag ser på dej att du inte mår bra."
Jag förstår mig verkligen inte på folk ibland.
Varför ska alla bry sig så sjukt mycke om min vikt?!
Så länge jag inte är sjuk så spelar det väl ingen roll?!
Det ända jag har gjort är att jag går sjukt mycket på dagarna,
och jag äter långt ifrån lika mycke kakor och godis som jag gjorde för ett år sedan...
Här har alla som tror att jag ska dö typ imorron en förklaring till varför jag har gått ner i vikt...
Skit samma...
Jag tänker fan inte ta åt mig av allt alla säger till mig om min vikt längre.
Det spelar ingen roll hur jag ser ut,
det är ändå alltid någon som klagar iallafall.
Jag trivs hyfsat bra med den jag är,
och jag tänker inte gå och bli nertryckt av alla människor runt om kring mig.
Om dom vill störa sig på hur jag ser ut eller hur jag beter mig så kan dom väl få göra det.
Jag orkar iallafall inte längre.
Jag lägger ner...
Jag vet iallafall att så bra som jag mår fysiskt nu,
har jag aldrig någonsin mått tidigare, så jag är nöjd.
(Jag skulle väl i och för sig ta och sluta röka, så hade jag väl mått ännu bättre...men, men, man kan inte ta allt på samma gång. :p )
Hur jobbigt kan det igentligen vara?!
Jag har tillbringat dom 3 senaste dagarna för att försöka packa inför sportlovet...
Jag har fortfarande bara lyckats lägga ner,
nästan alla kläder som jag ska ha med mej... :s
Det känns som det inte finns något slut på de.
Förmodligen kommer det sluta med att jag kommer sätta mig ner i min säng,
typ 2 i natt och bestämma mig för att bara slänga ner massa saker i en väska,
och se vad jag får med mej och inte... :s
Ursch och fy jobbigt värre...
Igår kom farmor och farfar hem från spanien,
där dom har varit i 3 veckor.
Jag tänkte vara ett snällt litet barnbarn och gå in och säga hej på vägen hem från skolan,
så det gjorde jag.
Jag har faktigst saknat dom.
Deras lägenhet är dit jag flyr när jag inte orkar med att vara hemma..
(dom bor typ 1 kvarter ifrån mej så de är bara att gå dit.)
Det är ända stället här hemma som jag verkligen känner mig välkommen på riktigt...
När jag kom dit var dock det första orden som kastades rakt i ansiktet på mig av min farmor:
" - Du är ju sjuk!"
Jag förstod ingenting, tittade konstigt på henne och sa:
" - Nej det är jag inte."
Hon tittade lika konstigt tillbaka och sa:
" - Jo det är du visst. Det ser jag ju lång väg... Du har gått ner i vikt! Och jag ser på dej att du inte mår bra."
Jag förstår mig verkligen inte på folk ibland.
Varför ska alla bry sig så sjukt mycke om min vikt?!
Så länge jag inte är sjuk så spelar det väl ingen roll?!
Det ända jag har gjort är att jag går sjukt mycket på dagarna,
och jag äter långt ifrån lika mycke kakor och godis som jag gjorde för ett år sedan...
Här har alla som tror att jag ska dö typ imorron en förklaring till varför jag har gått ner i vikt...
Skit samma...
Jag tänker fan inte ta åt mig av allt alla säger till mig om min vikt längre.
Det spelar ingen roll hur jag ser ut,
det är ändå alltid någon som klagar iallafall.
Jag trivs hyfsat bra med den jag är,
och jag tänker inte gå och bli nertryckt av alla människor runt om kring mig.
Om dom vill störa sig på hur jag ser ut eller hur jag beter mig så kan dom väl få göra det.
Jag orkar iallafall inte längre.
Jag lägger ner...
Jag vet iallafall att så bra som jag mår fysiskt nu,
har jag aldrig någonsin mått tidigare, så jag är nöjd.
(Jag skulle väl i och för sig ta och sluta röka, så hade jag väl mått ännu bättre...men, men, man kan inte ta allt på samma gång. :p )
11/2 2009
Än så länge så känns det som att det här skulle kunna bli en riktigt bra dag faktigst.
Jag är verkligen jätte glad. : )
Igår fick jag reda på att jag ska få spela in min låt hemma hos Rebecka imorron.
Det ska verkligen bli så sjukt kul!
Jag har nästan inte sovit på hela natten, så jag borde igentligen vara jätte sur och grinig...
men det är jag inte...jag är bara jätte glad!
Och inte nog med detta...
Jag har pratat med mamma också... : )
Det är inget snack om saken, hon ÄR den bästaste, bästa mamma man kan ha!
Hon visste hur gärna jag ville åka till néa på lovet, så utan att ens fundera fixade hon en tågbiljett och pengar så jag till och med kan överleva hela veckan utan och svälta när jag frågade om jag fick låna... : )
Min mamma är verkligen bara helt underbar! : )
Det var verkligen längesen allting bara fungerade och var på topp...
Vi får väl se hur länge det håller i sig,
men jag tänker iallafall njuta av stunden! xD
(Hoppas allt går bra i helgen, annars förlåt Néa på söndag...(jag tror du fattar vad jag menar...) :s )
Jag är verkligen jätte glad. : )
Igår fick jag reda på att jag ska få spela in min låt hemma hos Rebecka imorron.
Det ska verkligen bli så sjukt kul!
Jag har nästan inte sovit på hela natten, så jag borde igentligen vara jätte sur och grinig...
men det är jag inte...jag är bara jätte glad!
Och inte nog med detta...
Jag har pratat med mamma också... : )
Det är inget snack om saken, hon ÄR den bästaste, bästa mamma man kan ha!
Hon visste hur gärna jag ville åka till néa på lovet, så utan att ens fundera fixade hon en tågbiljett och pengar så jag till och med kan överleva hela veckan utan och svälta när jag frågade om jag fick låna... : )
Min mamma är verkligen bara helt underbar! : )
Det var verkligen längesen allting bara fungerade och var på topp...
Vi får väl se hur länge det håller i sig,
men jag tänker iallafall njuta av stunden! xD
(Hoppas allt går bra i helgen, annars förlåt Néa på söndag...(jag tror du fattar vad jag menar...) :s )
10/2 2009
Det spelar ingen roll hur länge jag väntar,
hjälpen kommer aldrig som ett brev på posten.
Jag måste ta tag i det på egen hand.
Så länge jag inte verkligen vill,
kommer det inte att lösa sig.
Jag vet precis lika bra som alla andra...
Jag vill inte igentligen,
jag vill inte välja.
Det ända jag vill är att skita i alltihop.
Jag orkar verkligen inte bry mig...
En gång sa en klok, söt liten dvärg något bra till mig:
" - Skit i framtiden och tänk på nuet istället. Framtiden kan du ändra på när du väl är där, men nuet går inte att göra någonting åt imorgon. Tänk på att må bra nu så löser vi resten sen."
Det är verkligen tur att jag har dig!
Finns det någon annan som kan det där med pepp-talk när det verkligen behövs, som du?!
Skulle inte tro de! ;)
(Ps. Jag är dock lite besviken på att du inte har sett till att lillebror är där han ska vara, vid rätt tillfälle...Nu kom jag ju aldrig iväg till syon iallafall... Typiskt... :s .Ds)
hjälpen kommer aldrig som ett brev på posten.
Jag måste ta tag i det på egen hand.
Så länge jag inte verkligen vill,
kommer det inte att lösa sig.
Jag vet precis lika bra som alla andra...
Jag vill inte igentligen,
jag vill inte välja.
Det ända jag vill är att skita i alltihop.
Jag orkar verkligen inte bry mig...
En gång sa en klok, söt liten dvärg något bra till mig:
" - Skit i framtiden och tänk på nuet istället. Framtiden kan du ändra på när du väl är där, men nuet går inte att göra någonting åt imorgon. Tänk på att må bra nu så löser vi resten sen."
Det är verkligen tur att jag har dig!
Finns det någon annan som kan det där med pepp-talk när det verkligen behövs, som du?!
Skulle inte tro de! ;)
(Ps. Jag är dock lite besviken på att du inte har sett till att lillebror är där han ska vara, vid rätt tillfälle...Nu kom jag ju aldrig iväg till syon iallafall... Typiskt... :s .Ds)
9/2 2009
Det är svårt att säga, men jag älskar dig.
Ibland undarar jag om du igentligen trivs,
trivs med ditt jobb,
trivs med din fru,
trivs med dina barn,
trivs med ditt hem...
Jag tvivlar faktigst ganska stort på det.
Jag vill inte att du ska må som du gör nu.
Jag vill att du ska må bra.
Jag vill att du ska vara lycklig.
Jag vill att du ska njuta av livet...
Jag gör allt jag kan...
Jag gör allt för att du ska må bra.
Jag gör allt för att du ska vara stolt över mig.
Jag gör allt för att du ska älska mig,
älska mig,
älska mig för den jag är.
Jag känner inte att jag räcker till,
men jag vill att du ska veta,
att hur svårt jag än har att säga det...
Så älskar jag dig, för du är min pappa...
Ibland undarar jag om du igentligen trivs,
trivs med ditt jobb,
trivs med din fru,
trivs med dina barn,
trivs med ditt hem...
Jag tvivlar faktigst ganska stort på det.
Jag vill inte att du ska må som du gör nu.
Jag vill att du ska må bra.
Jag vill att du ska vara lycklig.
Jag vill att du ska njuta av livet...
Jag gör allt jag kan...
Jag gör allt för att du ska må bra.
Jag gör allt för att du ska vara stolt över mig.
Jag gör allt för att du ska älska mig,
älska mig,
älska mig för den jag är.
Jag känner inte att jag räcker till,
men jag vill att du ska veta,
att hur svårt jag än har att säga det...
Så älskar jag dig, för du är min pappa...
8/2 2009
Jag tänker aldrig ge upp för ens jag har misslyckats!
Jag fixar allt!
Jag kan!
Jag tänker inte låta någon knäcka mig!
Jag är duktig!
Jag vägrara att jämnföra mig med alla andra!
Jag är vacker!
Jag älskar mig själv!
Jag är bra precis som jag är!
Jag är speciell!
Tänk om jag bara kunde lyssna på det jag sa också...
Jag fixar allt!
Jag kan!
Jag tänker inte låta någon knäcka mig!
Jag är duktig!
Jag vägrara att jämnföra mig med alla andra!
Jag är vacker!
Jag älskar mig själv!
Jag är bra precis som jag är!
Jag är speciell!
Tänk om jag bara kunde lyssna på det jag sa också...
buss, buss, tankar, tankar, buss, ensam.
Det är mörkt,
mörkt och kallt.
Det ända ljuset i denna mörka värld,
är det bländade ljuset ifrån gatlykrornas starka sken.
Det är mörkt,
mörkt och tyst.
Tysnaden gröver sin in i mig,
in i min djupaste ensamhet.
Det är mörkt,
mörkt och läskigt.
Kölden biter i mina rosiga kinder,
och mörkretas skuggor skämmer mig.
Det är mörkt,
mörkt och kallt.
Finns det något värre än att inte känna lycka?
mörkt och kallt.
Det ända ljuset i denna mörka värld,
är det bländade ljuset ifrån gatlykrornas starka sken.
Det är mörkt,
mörkt och tyst.
Tysnaden gröver sin in i mig,
in i min djupaste ensamhet.
Det är mörkt,
mörkt och läskigt.
Kölden biter i mina rosiga kinder,
och mörkretas skuggor skämmer mig.
Det är mörkt,
mörkt och kallt.
Finns det något värre än att inte känna lycka?
Varför bryr ni er så mycket?!
Bara för att jag inte är den jag var för ett år sen,
behöver väl inte det betyda att det är något fel på mig?!
18 kilo på 3 månader, ingen ifrågasätter.
16 kilo på ett år, jordens undergång.
Om det först är fel att vara "tjock",
och plödsligt sedan också fel att vara "smal",
hur fan ska jag då vara?
Så länge jag mår bra, spelar det väl ingen roll hur jag ser ut?!
Och när jag ändå håller på så kan jag ju tala om för alla som undrar att jag INTE är någon anorektiker.
Jag äter mat, jag fikar hela tiden, jag käkar godis och onyttigheter, jag tränar inte och jag har aldrig någonsin spytt upp min mat!
Utséende mässigt tycker jag faktigst om mig själv för den jag är, vad ni än tror.
Låt mig bara vara, och det hade varit kul om min viktnedgång, inte hade behövt vara högsta prioritet på samtalsämnen när jag inte är med.
Du.
Du tror att ingen bryr sig,
att du kan säga vad du vill,
när du vill.
Du tror fel!
Du märker det inte själv,
men jag är den,
den som åker på all skit efteråt.
Jag hatar det!
Släpp bara skiten så kommer allt bli
så mycke lättare för oss båda två...
Ta mig härifrån!
Nu sitter jag här,
ännu en gång på min buss,
860 Trollhättan.
Snön faller ner utanför fönstret,
och marken färgas vit.
Tankarna hopar sig och tårarna
som samlats i mina ögon den senaste timmen,
rinner sakta ner för mina rosiga kinder.
Jag är arg, ledsen och frustrerad.
Jag vet inte vad jag ska göra,
eller vart jag ska ta vägen.
Det ända jag vill är att skrika.
Skrika rakt ut,
för att du ska förstå,
förstå hur mycke jag hatar det här.
Jag vill inte vara med om det här helvetet längre!
Ta mig härifrån.
Till en plats,
en plats där allt bara löser sig.
En plats där jag slipper bli inblandad i allt.
En plats där ingen lägger sig i,
och jag bara behöver vara den jag verkligen vill vara...
(Detta är dock bara en illusion som existerar i mitt huvud.
Livet är inte så enkelt.
Man måste tåla hårda slag,
om man ska överleva i denna onda värld.)
ännu en gång på min buss,
860 Trollhättan.
Snön faller ner utanför fönstret,
och marken färgas vit.
Tankarna hopar sig och tårarna
som samlats i mina ögon den senaste timmen,
rinner sakta ner för mina rosiga kinder.
Jag är arg, ledsen och frustrerad.
Jag vet inte vad jag ska göra,
eller vart jag ska ta vägen.
Det ända jag vill är att skrika.
Skrika rakt ut,
för att du ska förstå,
förstå hur mycke jag hatar det här.
Jag vill inte vara med om det här helvetet längre!
Ta mig härifrån.
Till en plats,
en plats där allt bara löser sig.
En plats där jag slipper bli inblandad i allt.
En plats där ingen lägger sig i,
och jag bara behöver vara den jag verkligen vill vara...
(Detta är dock bara en illusion som existerar i mitt huvud.
Livet är inte så enkelt.
Man måste tåla hårda slag,
om man ska överleva i denna onda värld.)
Hemma dag.
Idag har varit en dag med blandade känslor...
Det började med att jag försov mig och missade tåget till skolan.
Efter att ha flörtat lite med mor min gick hon med på att sjukanmäla mig,
så jag kunde stanna hemma o plugga istället.
Imorron ska jag ha en "praktisk redovisning" i KuHi:n,
och jag vet inte hur eller vad jag ska göra...
Det kommer sluta med att jag inte går dit och får ännu mer frånvaro...
Det kommer aldrig sluta väl för mig...
Jag har iallafall börjat skriva så gott jag kan på ett ämne som det inte finns någon info om,
och de tycker inte jag är helt illa för att vara jag iallafall.
Hur som helst så har jag till och med lyckats få tid över att öva på min sångläxa också..
Efter min lyckade musik-afton har jag fått nya krafter igen.
De är kul att sjunga även om min lektion är så tidigt som 09.10 på fredag mornar.
Imorgon ska det gå bra, det lovar jag.
Jag är laddad till tusen nu.. :)
När mamma hade åkt till jobbet kom martin hem till mej och drack kaffe.
De va lika mysigt som det alltid är annars också.
Idag var dock annorlunda eftersom jag fick klart för mig hur allt va.
Det känndes skönt att höra sanningen till slut.
Jag har alltid tvivlat lite, men jag har inte ifråga satt det eftersom jag hoppades att det inte va som de va.
Men, men. det löser sig till slut.
De lovar jag. Håll er till sanningen bara så blir de så bra det kan bli. :)
När Martin gick hem käka jag kvällsmat för 2:a gången idag och nu sitter jag här och chillar som vanligt. :)
Det började med att jag försov mig och missade tåget till skolan.
Efter att ha flörtat lite med mor min gick hon med på att sjukanmäla mig,
så jag kunde stanna hemma o plugga istället.
Imorron ska jag ha en "praktisk redovisning" i KuHi:n,
och jag vet inte hur eller vad jag ska göra...
Det kommer sluta med att jag inte går dit och får ännu mer frånvaro...
Det kommer aldrig sluta väl för mig...
Jag har iallafall börjat skriva så gott jag kan på ett ämne som det inte finns någon info om,
och de tycker inte jag är helt illa för att vara jag iallafall.
Hur som helst så har jag till och med lyckats få tid över att öva på min sångläxa också..
Efter min lyckade musik-afton har jag fått nya krafter igen.
De är kul att sjunga även om min lektion är så tidigt som 09.10 på fredag mornar.
Imorgon ska det gå bra, det lovar jag.
Jag är laddad till tusen nu.. :)
När mamma hade åkt till jobbet kom martin hem till mej och drack kaffe.
De va lika mysigt som det alltid är annars också.
Idag var dock annorlunda eftersom jag fick klart för mig hur allt va.
Det känndes skönt att höra sanningen till slut.
Jag har alltid tvivlat lite, men jag har inte ifråga satt det eftersom jag hoppades att det inte va som de va.
Men, men. det löser sig till slut.
De lovar jag. Håll er till sanningen bara så blir de så bra det kan bli. :)
När Martin gick hem käka jag kvällsmat för 2:a gången idag och nu sitter jag här och chillar som vanligt. :)
Arg/Ledsen.
Nu vet jag hur det känns att bli totalt dum-förklarad av en lärare.
Det vá hemskt!
Jag ska göra en praktisk redovisning om sockerbagare under barocken.:s
Sjukt tråkigt.
Jag har i två lektioner försökt att hitta någon fakta på internet, utan resultat.
När jag gick till min lärare och frågade om jag kunde få byta ämne till mitt andrahandsval, kläder, sa hon:
"- Jag gör ett försök och så ser vi vad som händer."
Redan då visste jag att detta aldrig skulle sluta väl.
Det gjorde det inte heller...
Det tog henne typ en kvart och sen hade hon hittat flera sidor som skullekunna va något bra.
Det västa va inte att hon hitta något bra... det var att hon var så himla stolt över att ha knäckt mig totalt.
Jag känner fortrafande hennes stolta ansiktsuttryck,
titta ner på mig för att verkligen markera hur dålig jag är.
Det vá hemskt!
Jag ska göra en praktisk redovisning om sockerbagare under barocken.:s
Sjukt tråkigt.
Jag har i två lektioner försökt att hitta någon fakta på internet, utan resultat.
När jag gick till min lärare och frågade om jag kunde få byta ämne till mitt andrahandsval, kläder, sa hon:
"- Jag gör ett försök och så ser vi vad som händer."
Redan då visste jag att detta aldrig skulle sluta väl.
Det gjorde det inte heller...
Det tog henne typ en kvart och sen hade hon hittat flera sidor som skullekunna va något bra.
Det västa va inte att hon hitta något bra... det var att hon var så himla stolt över att ha knäckt mig totalt.
Jag känner fortrafande hennes stolta ansiktsuttryck,
titta ner på mig för att verkligen markera hur dålig jag är.
...
Hur faan ska det här sluta?!
Panik!
Varför är jag rädd?
Jag borde inte vara de.
Jag har stått framför folk sedan jag var liten,
och ändå står jag och skakar,
och gör allt för att hålla tillbaka tårarna.
Hur svårt kan det igentligen vara?
Det är bara gå in,
stå där i 3 minuter,
och göra det bästa av situationen.
Det är inte farligt!
Kan jag inte bara förstå det?!
Jag borde inte vara de.
Jag har stått framför folk sedan jag var liten,
och ändå står jag och skakar,
och gör allt för att hålla tillbaka tårarna.
Hur svårt kan det igentligen vara?
Det är bara gå in,
stå där i 3 minuter,
och göra det bästa av situationen.
Det är inte farligt!
Kan jag inte bara förstå det?!
2/2 2009
Nu sitter jag här igen, i min bäddsoffa under sängen. Det är helt tyst, det ända jag hör är mina tunga andetag och blyertsspetsen rispandes mot pappret. Just nu känner jag mig bara tom. Det är igentligen en ganska hemsk känsla, tycker jag iallafall. De senaste 2 timmarna har jag ängnat till att skriva ett 4 sidor långt brev till min bästa vän, där jag fick möjlighet att avreagera mig på allt mellan himmel och jord...Det var helt underbart just då, men nu vet jag inte vad jag känner längre. Jag är inte arg, inte ledsen, inte glad, jag bara är...
Ibland kan det vara skönt och avslappnande att bara vara, men just nu känns det bara jobbigt...
För 4 timmar och 50 minuter sen ringde min cello lärare till mig. Hon frågade varför jag inte kom till min lektion idag, och jag orkade bara inte komma på fler dåliga bortförklaringar, utan det var bara att berätta som det var. Efter det började hon med en gång att försöka "lösa problemet". Jag blev totalt panik slagen och visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Medans jag satt och försökte andas lungt, satt hon i andra änden telefon ledningen och resonerade med sig själv vad jag skulle göra åt skolan. Till slut gick jag med på att gå till skolans "syo" för att hon skulle bli tyst och lägga på. Är det någonting jag verkligen inte klara av så är det när andra människor börjar bestämma över mig. Bestämma vad jag ska göra, tycka och tänka...
Jag har iallafall bestämt mig för att jag ska gå dit nästa vecka, när Christina kommer tillbaka och kan gå dit med mig. Jag klara det inte själv... Jag vet att jag är jätte feg, men det kommer bli skit jobbigt att gå dit. Om jag går dit innebär det att jag måste välja mina individuella val för åk 3, vilket i sin tur innebär att jag måste komma fram till vad jag ska göra efter gymnasiet. Ska jag jobba? Ska jag plugga? Vad behöver jag läsa för att nå mitt mål? Jag har ju inget mål i livet förutom att förhoppningsvis bli lycklig. Vad ska man välja då? Det finns inga kurser att läsa för att bli garanterad lycka...
Idag kom lillebror på världens bästa idé!
Han kom på att man borde skaffa tröjor med tryck där det står :
" - Vi är näst intill perfekta och ingen kan vara perfekt."
Hur underbart bra är inte den texten?!
Eftersom jag alltid är på allting hela tiden så har jag naturligtvis fixat en tröja att göra trycket på...
Nu ska jag bara ta med mig tröjan till textilen i skolan och göra trycket...Det blir lättast så... :)
Ibland kan det vara skönt och avslappnande att bara vara, men just nu känns det bara jobbigt...
För 4 timmar och 50 minuter sen ringde min cello lärare till mig. Hon frågade varför jag inte kom till min lektion idag, och jag orkade bara inte komma på fler dåliga bortförklaringar, utan det var bara att berätta som det var. Efter det började hon med en gång att försöka "lösa problemet". Jag blev totalt panik slagen och visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Medans jag satt och försökte andas lungt, satt hon i andra änden telefon ledningen och resonerade med sig själv vad jag skulle göra åt skolan. Till slut gick jag med på att gå till skolans "syo" för att hon skulle bli tyst och lägga på. Är det någonting jag verkligen inte klara av så är det när andra människor börjar bestämma över mig. Bestämma vad jag ska göra, tycka och tänka...
Jag har iallafall bestämt mig för att jag ska gå dit nästa vecka, när Christina kommer tillbaka och kan gå dit med mig. Jag klara det inte själv... Jag vet att jag är jätte feg, men det kommer bli skit jobbigt att gå dit. Om jag går dit innebär det att jag måste välja mina individuella val för åk 3, vilket i sin tur innebär att jag måste komma fram till vad jag ska göra efter gymnasiet. Ska jag jobba? Ska jag plugga? Vad behöver jag läsa för att nå mitt mål? Jag har ju inget mål i livet förutom att förhoppningsvis bli lycklig. Vad ska man välja då? Det finns inga kurser att läsa för att bli garanterad lycka...
Idag kom lillebror på världens bästa idé!
Han kom på att man borde skaffa tröjor med tryck där det står :
" - Vi är näst intill perfekta och ingen kan vara perfekt."
Hur underbart bra är inte den texten?!
Eftersom jag alltid är på allting hela tiden så har jag naturligtvis fixat en tröja att göra trycket på...
Nu ska jag bara ta med mig tröjan till textilen i skolan och göra trycket...Det blir lättast så... :)
Du är det bästa som hänt mig! <3
Néa ♥ Nenny
Vi träffades på skansken i Sthlm.
Sen var det kört.
Du är det bästa som har hänt mig.
Det spelar ingen roll vad som händer,
hur många som sviker,
hur många som försvinner,
hur många som aldrig återvänder...
Du är ändå alltid den som sitter bredvid mig när jag hänger över toaletten och spyr,
frågar hur jag mår,
säger att jag är söt, (även när jag har rullat mig i mina egna spyor),
kramar mig när jag mår dåligt,
lyssnar, (fast jag gråter och du inte uppfattar orden.),
Sitter tyst bredvid mig när jag inte orkar någonting...
Du är ljuset i min vardag,
ljuset som aldrig slocknar,
även som någon skulle försöka.
Saknar dig och tänker på dig hela tiden. <3
Sen var det kört.
Du är det bästa som har hänt mig.
Det spelar ingen roll vad som händer,
hur många som sviker,
hur många som försvinner,
hur många som aldrig återvänder...
Du är ändå alltid den som sitter bredvid mig när jag hänger över toaletten och spyr,
frågar hur jag mår,
säger att jag är söt, (även när jag har rullat mig i mina egna spyor),
kramar mig när jag mår dåligt,
lyssnar, (fast jag gråter och du inte uppfattar orden.),
Sitter tyst bredvid mig när jag inte orkar någonting...
Du är ljuset i min vardag,
ljuset som aldrig slocknar,
även som någon skulle försöka.
Saknar dig och tänker på dig hela tiden. <3
