miniroolf

Nu sitter jag här,
ännu en gång på min buss,
860 Trollhättan.
Snön faller ner utanför fönstret,
och marken färgas vit.
Tankarna hopar sig och tårarna
som samlats i mina ögon den senaste timmen,
rinner sakta ner för mina rosiga kinder.

Jag är arg, ledsen och frustrerad.
Jag vet inte vad jag ska göra,
eller vart jag ska ta vägen.
Det ända jag vill är att skrika.
Skrika rakt ut,
för att du ska förstå,
förstå hur mycke jag hatar det här.

Jag vill inte vara med om det här helvetet längre!

Ta mig härifrån.
Till en plats,
en plats där allt bara löser sig.
En plats där jag slipper bli inblandad i allt.
En plats där ingen lägger sig i,
och jag bara behöver vara den jag verkligen vill vara...

(Detta är dock bara en illusion som existerar i mitt huvud.
Livet är inte så enkelt.
Man måste tåla hårda slag,
om man ska överleva i denna onda värld.)