Förlåt.
Du finns alltid där för mig,
men jag bara förstör.
Du peppar mig när jag sitter i skolan,
och livet plödsligt bara rasar samman.
Du är den som alltid ställer upp.
Förlåt för att jag inte kan visa hur mycket jag igentligen uppskattar det...
Just nu känner jag mig som ett svart stengolv.
Kall, Hård och Tom...
Det borde inte vara så svårt att tänka innan man öppnar munnen.
Jag kände redan direkt efter jag hade sagt det hur fel det var.
Jag har så sjukt dåligt samvete.
Jag körde över dej totalt och du var inte ens där och kunde försvara dig.
Förlåt ännu en gång,
jag ville det inte ens själv och jag vet inte hur det lyckades bli som det blev heller...
Kommentarer
Trackback
