buss, buss, tankar, tankar, buss, ensam.

Det är mörkt,
mörkt och kallt.
Det ända ljuset i denna mörka värld,
är det bländade ljuset ifrån gatlykrornas starka sken.
Det är mörkt,
mörkt och tyst.
Tysnaden gröver sin in i mig,
in i min djupaste ensamhet.
Det är mörkt,
mörkt och läskigt.
Kölden biter i mina rosiga kinder,
och mörkretas skuggor skämmer mig.
Det är mörkt,
mörkt och kallt.

Finns det något värre än att inte känna lycka?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0