Förvirrad.
och bestämt mig för att kämpa och inte ge upp,
så kommer någon fram till mig,
tar stryptag runt min hals,
trycker upp mig mot väggen,
säger att jag inte kan,
att jag är värdelös,
att jag borde packa väskorna och gå.
Dum som jag är faller jag för trycket varje gång.
Varför lyssnar jag på alla andra hela tiden?
Måste verkligen börja lyssna på mig själv och vad jag vill,
ignorera omvärlden,
gå min egen väg.
Det finns en röst i mitt huvud,
en röst som visar vägen.
En röst som ekar i mitt huvud,
talar om för mig att jag kan, bara jag vågar.
Vågar ta steget,
steget att lita på mig själv.
Det är inte lätt men jag måste lära mig.
Lära mig att lyssna på rösten i mitt huvud,
den enda som vet vad som är bäst för mig igentligen.
"förvirrad"
Ett försök är iallafall något.
Jag vet inte vad han vet,
eller hur mycket han vet.
Bara att han vet alldeles för mycket,
för mitt eget bästa.
Vill inte åka hem och ta konflikten.
Vill bara bort, dit ingen kan hitta mig.
Det tycker iallafall jag är en bra start.
Du kommer föralltid att ha en plats i mitt hjärta.
En gång var du den som tröstade.
Du var den underbaraste jag någonsin mött.
Den som fanns när alla svek.
Den som lyssnade utan att säga någonting tillbaka.
Du gav mig mitt självförtroende.
Du var den som litade på mig i alla lägen.
Du vá min bästa vän.
Jag tog dig för givet,
och nu när du är borta saknar jag dig så otroligt mycket.
R.I.P Dolly. ♥
Idag kom beskedet jag inte trodde existerade.
100% enerig på skolan!
Fixa terminen ut!
Tänk possitivt!
Fokusera!
Klara!
Du har satt dig själv i den här sittsen.
Det är ingen annans fel!
Back on track.
Konversation, facebook.
Jenny: - Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt mig själv just nu.
Christina: " - Tycker inte du skall göra något speciellt alls...Du är bra som du är, annars skulle du inte vara Jenny."
Jenny: " - Naaw, det är ju fint att du känner igen din Jenny iallafall... för jag har tappat bort henne och jobbar som ett skollat troll för att få tillbaks henne..."
Christina: " - Grunstrukturen för Jenny finns alltid där. Visst ibland kan denna substans läcka ut åt olika håll, men grund stjärnan finns alltid kvar.
Jenny: " - Känns bra att hör de. Tack för att du finns! ♥
När jag läste det här idag började jag fundera.
Fundera på vad hon igentligen sa.
Det ligger något i det.
men vem gör inte det ibland.
Jag menar,
alla dagar kan ju inte alltid vara perfekta...
För hur skulle mitt liv igentligen se ut om allt bara flöt på,
inga bekymmer någonstans på vägen.
Det borde ju inte vara speciellt kul igentligen.
Det som är lite synd är bara att allt kommer på samma gång.
Om det nu finns någon högre makt som styr mitt liv,
så kan väl den se till och sprida ut saker och ting lite bättre.
Livet kanske är något värt att kämpa för trots allt.
Tack för att du finns min bästa stina!
Du är den som har gett mig nytt hopp. ♥
Saknar.
♥Saknar den underbara,♥
♥älskade sommaren!♥
Tack till alla som var med och förgyllde min tillvaro.
Saknar er alla! <3
Orkar inte med skiten mer.
Jag vill inte va kvar längre!
Jag ger upp,
ser mig besegrad!
De finns inget mer att göra!
De é slut!
Vad gör man när man igentligen bara vill bort,
försvinna från allt och alla?!
Jag vill bara en sak...
Jag vill hem till mamma,
lägga huvudet i henns knä,
och bara gråta tills allt försvinner.
..Men jag vet att det inte funkar så,
livet är långt mycket mer komplicerat än så...
Jag är stor nu.
Jag måste lära mig att ta hand om mig själv.
Jag blev sjukt glad när jag hörde att ni fixade till allt innan ni blev ovänner,
jag satt i en jävligt jobbig sitts där i typ 1 dygn...
Älskar er <3
Snälla!
Jag fattar inte hur svårt det ska behöva vara igentligen,
att bara hålla mig utanför alltihop.
Jag vill verkligen inte ha med saken och göra,
och jag vill verkligen inte välja mellan er bra för att ni inte går ihop.
Snälla, försök att lösa det här utan mig,
ni fattar inte hur dåligt jag mår av det här.
Dags att ändra på mig nu.
Dom två under samma tak,
under så lång tid.
Ok jag visste att det aldrig skulle sluta väl från början,
men jag trodde inte att de skulle bli såhär illa iallafall.
En as depp som går runt o säger att jag är så himla söt och att han älskar mig så himla mycke,
en lite små grinig eftersom han va tvungen att dra med sin vän som blev as ledsen,
en som hostar tills hon spyr,
en som vägrar att sova,
två som ligger o strular,
en som bara myser runt..
och jag.
Jag hatar att allt, alltid måste gå genom mig.
Jag måste verkligen ändra på mig.
Det är ingen annans fel igentligen,
hade inte jag tagit på mig allt så hade jag inte mått dåligt heller..
Fy, fy och skäms på mig. :s
Dåliga saker kan faktist bli bra till slut.
Idag har inte varit någon bra dag.Den började med att jag försov mig,
bussen va 10 minuter försenad,
jag kom en kvart sent till min sånglektion,
de gick sämre än det någonsin har gjort,
jag blev arg på mig själv,
bröt ihop av ren ilska,
åkte hem,
träffade amelie... (här börjar dagens ljusning sakta krypa fram.)
packade,
gick ner till farmor o farfar´s lägenhet, (som vi lånar när dom är bortresta eftersom vi ska fira amelie hela helgen.)
hämtade néa o woka! xD (livet blev plödsligt underbart.)
Och nu sitter jag på en stol och tycker att livet är helt ok,
trots min sjukt dåliga dag. :)
Arg.
eller åtminstånde lika bra,
bara en gång.
Jag är så jävla trött på att hon blir favoriserad,
av alla musiklärare precis hela tiden.
Ok, jag vet att hon har gått i musik-klass sen i 4:an,
och att hon har tagit sånglektioner sen dess,
och att hon är bättre än mig.
...Men vadå då?
Det ska väl inte vara en anledning till att jag inte ska få visa vad jag går för?!
Jag är fullt medveten om att hon tekniskt sett har kommit långt mycke längre än jag,
men jag tycker att jag ska få försöka endå.
(Jag menar...hur konstigt är det, när hon har tränat i 7,5 år och jag i 1,5 år.)
Det gör mig inget alls om jag misslyckas,
bara jag får en enda chans att försöka.
Ända sedan jag började på Sinclair har varje dag,
omedvetet varit en tävling mot henne,
för att jag ska få en chans att synas också.
Mina lärare säger till mig att jag ska ta mer egna initsiativ för att nå högre betyg.
Problemet är bara att varje gång jag försöker är hon där och tryker ner mig i avgrunden igen.
Om det fortsätter såhär funderar jag faktist på att byta skola,
fast det är de sista jag vill igentligen.
Konfa-läger 2009
Anders:
"- Jenny, tänkt om livet vore ett spel, och du är en tärning.
Då skulle jag kyssa dig för tur.
Rulla runt dig på bortet och hoppas på sex!
Skål för det."
Jag:
"- Skål."
Båda:
"- Hahahaha.. xD"
Glöm det bara.
"Jo men jag orkar inte med skiten längre.
Jag orkar inte med någonting alls igentligen..:s
Hade jag kunnat lägga mig ner o dra täcket över
huvudet och stanna där tills jag kännde mej redo att
komma tillbaka o börja om på nytt,
hade jag lätt gjort det.
Problemet är bara att livet inte funkar så..
De enda jag kan göra är att lägga lock på allt som har hänt,
och flyta med tills jag orkar göra något åt mej själv.. :s"
Jag ångrar verkligen att jag skickade det här sms:et idag.
Men gjort är gjort och det är för sent att ändra på nu.
Jag har haft den värsta dagen i mitt liv på länge,
och precis när jag kokade över totalt och inte visste vart jag skulle ta vägen,
råkade jag sms:a med dig.
Förlåt för allt, det var inte meningen att avreagera mig på dig.
Du har ingenting med det här att göra igentligen.
Skit bara i mig och låsas som om ingenting har hänt..
Vad hade jag gjort utan dej?
That´s life.
Hur gör jag igentligen?!
Det borde inte vara möjligt.
Nu när allt är som mest åt helvete,
och jag äntligen lyckades hitta ett litet ljusskén att kämpa efter, tänkte jag:
-"Nu vänder det äntligen, nu kommer snart den gamla Jenny tillbaka. Den som alla saknar."
Men jag hade fel.
Ljusskénet slocknade lika fort som det tänts,
och jag är åter igen tillbaka på ruta 1.
men, men...
That´s life and you can´t do anything about it.
Låt mig va!
För 4 månader sen var det faktigst kul att gå upp på morgonen,
och veta om att jag ska vara med om nya problem som ska lösas.
Nu är bara allt åt helvete.
Hur svårt kan det igentligen vara för alla andra att bara låta mig va?!
Det är inte så svårt som ni tror.
Jag ska väl för i helvete kunna ligga och sova på en soffa,
tillsammans med någon annan,
utan att alla ska bli helt virriga för att dom tror att jag inte kan säga ifrån.
Hur jävla mycke behöver man säga ifrån när man ligger och sover?
Snälla låt mig bara vara!
Låt mig sköta mitt liv på mitt sätt.
Ge mig bara en sekund, det är allt...
Jag sår på perongen,
och ser livet åka förbi.
Det ända jag kan gör är att titta på.
För om jag skulle försöka,
skulle jag ändå aldrig hinna ifatt de.
Det är alldeles för långt bort,
för att jag ska orka springa ikapp mig själv.
Tänk om livet bara kunde stanna,
bara för en sekund,
bara så man hinner hämta andan.
De är det ända jag behöver just nu,
samla nya krafter för att orka sista biten fram.
Jag vet att jag klarar det,
jag måste bara lita på mig själv.
MAMMA.
då ingenting har fungerat,
när ingen vet vad som är rätt eller fel,
när skriken skallrar i fönster rutorna,
och tårarna bara rinner.
Trotts allt detta,
är du endå den som verkligen ställer upp,
när allt bara skiter sig.
Vad hade jag gjort utan dig?
Jag älskar dig så extremt mycket,
min bästaste bästa mamma. <3
aah..
idag är jag bara arg.
pappa och annelie säger alltid att vi ska hjälpa till hemma, mer än vi gör hela tiden.
grejen är bara att dom fattar inte att man kanske vill ha lite beröm i mellan åt för det man gör också.
de enda dom säger är att när vi inte gör något så ska vi de,
och när vi gör något så är det inte tillräckligt bra.
de är inte så överdrivet kul att hjälpa till när det ända som händer är att alla blir ovänner.
hur svårt ska det vara att städa ett hus, eller sätta på en tvättmaskin utan att alla ska skrika och smälla i dörrar...
hur svårt borde det vara?
De ända jag vill just nu är att pappa ska låta mig flytta till uddevalla, så jag kan få ett eget hem där jag bestämmer och ingen annan kan komma och förstöra för mig.
...
JAG VILL HA KÖRKORT!
...
Jag vill bara släppa taget.
Känna mig fri.
Komma här ifrån.
Hitta något vacker,
någonting att leva för.
...
Måste göra något nu!
Eller det borde vara det igentligen.
Jag kan nog bara inte hantera min ensamhet på rätt sätt.
Alla beöver ensamhet, eller hur?
Det är bara jag som inte kan förstå hur man ska göra för att njuta av den.
Igentligen borde jag trivas. Hur underbart borde det inte vara att sitta instängd i ett rum med bara massa tankar och känslor.
Alla andra kan ju komma till mig och prata, men jag kan inte ens prata med mig själv.
Hur fel är inte det?
Igentligen har jag inte haft ont av det förut. Inte förens mina föräldrar skillde sig för 6 år sedan.
Alla mina syskon lyckades ta sig igenom och bearbeta skilldsmässan på olika sätt. Det vara bara jag som inte lyckades.
Det blev för mycket för mig.
Jag ville bara att alla skulle vara glada och må bra igen, så jag stängde in allt inom mig och låssades som om inget hade hänt. Det jag istället koncentrerade mig på var att vara förmedlaren mellan mamma och pappa för att mina syskon inte skulle må dåligt. (Vilket gjorde att jag mådde ännu sämre än jag gjorde innan). Detta tycker jag idag är det värsta jag någonsin gjort, men det går inte att ändra på nu. Gjort är gjort liksom.
Alla dessa tankar som jag stängde in då har förföljt mig genom åren men nu kan jag inte längre springa ifrån dom. Jag måste göra någonting drastiskt åt mig själv. Jag håller på att koka över.
Måste lära mig att vara ensam med mig själv och komma på ett sätt att berbeta det förflutna.
Så här kan det inte fortsätta längre.
...
Jag förstår mig inte på mig själv.
Hur svårt kan det igentligen vara att gråta?
Jag vill bara få bort skiten ur mitt huvud och börja om från början.
Varför?
Du är den som är det.
Alla som träffar dig säger att när man har träffat dig så är det kört. Jag har också sagt det många gånger, men om man tänker efter lite så är det igentligen din förtjänst att jag inte är en liten tillbakadragen groda gömd under ett näckrosblad i en lite sjö i norra lapplands fjällen dit ingen kommer och hälsar på.
Du är den som har fått alla mina vänner att förstå att jag är någonting, inte bara en ensam skugga som flyter med för att den inte har något bättre för sig.
Utan dig hade jag inte varit mycket att hurra för, men du förgyller min vardag hela tiden vare sig jag träffar dig eller inte. Du ska veta att jag saknar dig hela tiden när du inte är här och när jag är med dig så är de dom bästa stunderna i mitt liv någonsin! :)
Saknar dig!
Jag kan..
Just nu känns det som om jag ligger längst ner på havets botten och kämpar och sliter som ett djur för att orka hela vägen upp till ytan för att få lite luft, men när jag äntligen kan se min räddning är de plödsligt någon som stoppar mig och håller mig kvar under ytan tills jag svimmar av och sakta sjunker ner till botten igen.
Jag kan inte förstå varför inte jag kan få göra någonting själv någon gång utan att alla andra ska lägga sig i och säga att jag inte klarar någonting. Varför ska de va så himla svårt för dom att fatta att jag inte är ett litet barn som behöver hjälp att ta på sig kläderna. Jag kan själv! Att det ska vara så svårt att förstå.
Ni tror antagligen att ni hjälper mig, men inte de minsta.
De ända det här kommer sluta med är att jag stänger in mig i en liten låda och vägrar komma ut precis som jag gjorde sist. Jag vill inte att det ska hända igen, därför försöker jag att gå min egen väg istället för att lyssna på alla andra runt omkring mig.
Så snälla låt mig få kämpa och misslyckas istället för att ställa er ivägen och röja undan alla hinder åt mig.
Jag kan faktigst själv även om ni inte tror mig. Ni ska få se!
