miniroolf

Ensamhet är inte bra för mig.
Eller det borde vara det igentligen.
Jag kan nog bara inte hantera min ensamhet på rätt sätt.

Alla beöver ensamhet, eller hur?
Det är bara jag som inte kan förstå hur man ska göra för att njuta av den.

Igentligen borde jag trivas. Hur underbart borde det inte vara att sitta instängd i ett rum med bara massa tankar och känslor.
Alla andra kan ju komma till mig och prata, men jag kan inte ens prata med mig själv.
Hur fel är inte det?

Igentligen har jag inte haft ont av det förut. Inte förens mina föräldrar skillde sig för 6 år sedan.

Alla mina syskon lyckades ta sig igenom och bearbeta skilldsmässan på olika sätt. Det vara bara jag som inte lyckades.
Det blev för mycket för mig.

Jag ville bara att alla skulle vara glada och må bra igen, så jag stängde in allt inom mig och låssades som om inget hade hänt. Det jag istället koncentrerade mig på var att vara förmedlaren mellan mamma och pappa för att mina syskon inte skulle må dåligt. (Vilket gjorde att jag mådde ännu sämre än jag gjorde innan). Detta tycker jag idag är det värsta jag någonsin gjort, men det går inte att ändra på nu. Gjort är gjort liksom.

Alla dessa tankar som jag stängde in då har förföljt mig genom åren men nu kan jag inte längre springa ifrån dom. Jag måste göra någonting drastiskt åt mig själv. Jag håller på att koka över.

Måste lära mig att vara ensam med mig själv och komma på ett sätt att berbeta det förflutna.

Så här kan det inte fortsätta längre.

---

"Jag"