...
JAG VILL HA KÖRKORT!
...
Jag vill bara släppa taget.
Känna mig fri.
Komma här ifrån.
Hitta något vacker,
någonting att leva för.
...
Måste göra något nu!
Eller det borde vara det igentligen.
Jag kan nog bara inte hantera min ensamhet på rätt sätt.
Alla beöver ensamhet, eller hur?
Det är bara jag som inte kan förstå hur man ska göra för att njuta av den.
Igentligen borde jag trivas. Hur underbart borde det inte vara att sitta instängd i ett rum med bara massa tankar och känslor.
Alla andra kan ju komma till mig och prata, men jag kan inte ens prata med mig själv.
Hur fel är inte det?
Igentligen har jag inte haft ont av det förut. Inte förens mina föräldrar skillde sig för 6 år sedan.
Alla mina syskon lyckades ta sig igenom och bearbeta skilldsmässan på olika sätt. Det vara bara jag som inte lyckades.
Det blev för mycket för mig.
Jag ville bara att alla skulle vara glada och må bra igen, så jag stängde in allt inom mig och låssades som om inget hade hänt. Det jag istället koncentrerade mig på var att vara förmedlaren mellan mamma och pappa för att mina syskon inte skulle må dåligt. (Vilket gjorde att jag mådde ännu sämre än jag gjorde innan). Detta tycker jag idag är det värsta jag någonsin gjort, men det går inte att ändra på nu. Gjort är gjort liksom.
Alla dessa tankar som jag stängde in då har förföljt mig genom åren men nu kan jag inte längre springa ifrån dom. Jag måste göra någonting drastiskt åt mig själv. Jag håller på att koka över.
Måste lära mig att vara ensam med mig själv och komma på ett sätt att berbeta det förflutna.
Så här kan det inte fortsätta längre.
...
Jag förstår mig inte på mig själv.
Hur svårt kan det igentligen vara att gråta?
Jag vill bara få bort skiten ur mitt huvud och börja om från början.
Varför?
Du är den som är det.
Alla som träffar dig säger att när man har träffat dig så är det kört. Jag har också sagt det många gånger, men om man tänker efter lite så är det igentligen din förtjänst att jag inte är en liten tillbakadragen groda gömd under ett näckrosblad i en lite sjö i norra lapplands fjällen dit ingen kommer och hälsar på.
Du är den som har fått alla mina vänner att förstå att jag är någonting, inte bara en ensam skugga som flyter med för att den inte har något bättre för sig.
Utan dig hade jag inte varit mycket att hurra för, men du förgyller min vardag hela tiden vare sig jag träffar dig eller inte. Du ska veta att jag saknar dig hela tiden när du inte är här och när jag är med dig så är de dom bästa stunderna i mitt liv någonsin! :)
Saknar dig!
Jag kan..
Just nu känns det som om jag ligger längst ner på havets botten och kämpar och sliter som ett djur för att orka hela vägen upp till ytan för att få lite luft, men när jag äntligen kan se min räddning är de plödsligt någon som stoppar mig och håller mig kvar under ytan tills jag svimmar av och sakta sjunker ner till botten igen.
Jag kan inte förstå varför inte jag kan få göra någonting själv någon gång utan att alla andra ska lägga sig i och säga att jag inte klarar någonting. Varför ska de va så himla svårt för dom att fatta att jag inte är ett litet barn som behöver hjälp att ta på sig kläderna. Jag kan själv! Att det ska vara så svårt att förstå.
Ni tror antagligen att ni hjälper mig, men inte de minsta.
De ända det här kommer sluta med är att jag stänger in mig i en liten låda och vägrar komma ut precis som jag gjorde sist. Jag vill inte att det ska hända igen, därför försöker jag att gå min egen väg istället för att lyssna på alla andra runt omkring mig.
Så snälla låt mig få kämpa och misslyckas istället för att ställa er ivägen och röja undan alla hinder åt mig.
Jag kan faktigst själv även om ni inte tror mig. Ni ska få se!
