Trodde aldrig jag skulle sakna er så sjukt mycke som jag gör.
men nu inser jag hur mycke ni igentligen saknas i mitt liv.
När vi var ute och gick idag ploppade det upp en hel massa minnen
från både sommrar och vintrar.
Minnen som är helt oslagbara.
Alla sjuka saker vi gjort tillsammans.
Det finns inget slut på mina minnen.
Dom bara rullar runt i huvudet på mig.
Idag när vi satt och pratade högst upp i hopptornet var det som värst.
Jag ville verkligen bara ge dig en bamse kram,
och återuppleva allt vi varit med om.
Nu pallar jag inte att skriva mer.
Men tack för att ni finns.
Jag vill verkligen att ni ska veta att ni förgyller mitt liv nåt grymt,
och jag hoppas verkligen inte att vi ska dras ifrån varandra. ♥
" - Varför just jag? "
Ja. Nu var det ju ett tag sen man hade tid att slå sig ner och skriva ner sina tankar.
Jag har verkligen haft sjukt mycke och göra, o jag mår skit för de.
Jag orkar ingenting, för kroppen är helt totalt slut.
Jag sover inte på nätterna för att jag är orolig för morgondagen.
Mår ständigt illa och har ingen matlust.
Allt detta blandat med en inneboende som avskyr en,
är verkligen ingen bra kombination kan jag lova.
De ända man känner är stress, otillgänglighet, värdelös och osynlig.
Men vad gör man?!
Jag har försökt förbättra situationen i över 7 år nu,
men den ända respons man för är att man är ivägen eller att man inte är värd någonting
och helst skulle raderas från jordens yta.
Hur skulle det kunna vara till någon hjälp igentligen?
Det är verkligen inte konstigt att man tröttnar,
ser sig besegrad,
skiter i allt,
bara vill krypa ner i sin säng och gömma sig för omvärlden.
Jag har många gånger ställt mig själv frågan:
" - Varför just jag? "
En fråga som förmodligen för alltid får bli obesvarad.
Det är väl bara att genomlida alltihop.
Om ett år kan man ju iallafall flytta hemmifrån,
så där kanske det finns en lite ljusning ändå. :)
Kram.
