miniroolf

Har jag inte lika mycke rätt att vinka av min farfar på flygplatsen som resten av min familj har? Är jag inte lika mycke värd som alla andra? Är barn nummer 2, enligt oskrivna regler, alltid ett misslyckande? Jag förstår inte hur hon alltid kan se mig som ett problem, någon som bara är ivägen. Jag varken syns eller hörs speciellt mycke. Igentligen hjälper jag bara till när jag är med, så jag vet inte varför de skulle vara något större problem. Visst vi måste inte älska varandra, de enda jag kräver är att du ska acceptera mig. Vi bor ändå i samma hus, så vi måste ju försöka iallafall. Pappa säger alltid att vi ska tänka på dig för att du inte är van vid en stor familj, men de betyder väl inte att du har rätt att trycka ner mig i allt jag gör. Jag vill leva ett roligt liv. Jag vill uppleva saker, ha kul med min familj, trivas på jobbet, o framför allt vill jag känna mig välkommen i mitt eget hem. Jag vill inte vara borta varje helg för att ni ska slippa se mig. Jag vill kunna vara hemma när jag vill. Jag vill inte att det ska kännas som om jag tränger mig på i mitt eget hem. Varför kan man inte bara bli accepterad dom få timmarna på en vecka man ses. Jag förstår verkligen inte... // En ledsen Roolf