miniroolf

Igår kväll fick jag det bekräftat.
Livet har en mening även för mig.

Jag satt framför datorn och läste mina kära vänners bloggar.
Efter en stund kom jag fram till ett speciellt inlägg.
Jag började läsa, och halvägs in i texten kunde jag inte längre hålla tillbaka.
Tårarna började sakta rinna ner för mina kinder, och jag stängde plödsligt av från omvärlden.

Jag blev totalt okontaktbar, och det ända jag kunde göra var att titta på orden.
Titta, försöka suga åt mig av allt som stod och samla mig så gott det gick.
En konstig känsla gick genom hela kroppen och avslutades med en enda stor rysning.
Jag kände mig glad, arg, ledsen, förvirrad, lugn, trygg, ja allt på samma gång.
Jag förstod verkligen ingenting...

Till slut knäppte det till i huvudet på mig, och jag insåg att jag hade upplevt lycka för första gången på evigheter.
Jag kände att världen behöver mig.
Även om jag bara är ett enda ynkligt litet sandkorn i Sahara,
behövs jag lika mycke som alla andra för att världen ska kunna bli 100 procentig.
Jag måste också existera i den oändligt långa länken...



Jag betyder något.

Jag hade inte existerat om det inte hade funnits någon mening med mig.
Jag är den jag är, för att det behövs sånna människor som jag.

Kan jag få en enda människa att känna lycka innan jag dör, pågrund av mig, (och andra)
känner jag att jag har gjort något litet men ändå viktigt för världen.

...och jag känner att jag är på god väg för att nå mitt mål...