miniroolf

02:22

Det här är åndå ett bra konstigt stället.
Påväg hit, på tåget från Trollhättan,
satt jag som vanligt i min egna lilla värld,
och filosoferade om livets stora frågor.

" - Vad ska det bli av en misslyckad musiker som totalt tappat gnistan?"
" - Ska jug byta linje och hoppas på en ny start och ett bättre liv?"
" - Ska jag göra något "rebelliskt" för att mina föräldrar ska inse att jag existerar?"
" - Ska jag låsa in mig i ett rum, ensam med mina tankar och aldrig mer komma ut?"

Mina tankar stannade till för en sekund,
jag tog ett djupt andetag och insåg att jag orkar inte bry mig längre,
jag skiter i allt.
Det ända jag kan göra är att falla tillbaka till den lite lätt dimmiga skuggan,
i bakgunden som ingen ser,
där jag en gång var...

...När jag kom fram till Karlstad C och hittade néa blev jag genast på bättre humör igen,
jag menar, det är bara att titta på henne!
Hon bara finns där och förgyller min tillvaro!
Det första jag kände när jag gick av bussen i Forshaga var att jag blev varm i hela kroppen.
Det var en känsla av förväntan och nyfikenhet,
men främst så var det en känsla av trygghet.
Det är såhär jag vill ha det.
Jag borde känna mig rädd och utsatt av att komma till en helt ny miljö,
med helt nya människor,
om jag känner mig själv rätt.
Jag borde vara tillbakadragen, blyg och allmänt observerande.
Men det är inte så, jag är Jenny.
Den Jenny som jag har saknat och letat efter i snart 2 år nu.
Jenny mår bra här.
Hon vill vara kvar, stanna här med alla underbara, sjuka människor,
som stöttar och peppar varandra även om dom igentligen knappt klara av sig själva.
Det är sånna människor jag beundrar.

Varför går jag igentligen runt och är rädd för att leva?
Det är en fråga jag ställer mig själv varje dag.
Det borde inte vara så farligt.
Bara jag har mina riktiga vänner kvar så kommer dom att ställa upp för mig även om mit liv misslyckas totalt...

Vill bara säga att jag älskar er så otroligt mycket allihopa,
även om jag inte alltid klarar av att visa det på rätt sätt... ♥